Fröken Sälls liv

Attans va trevligt vi ska ha nu!
Jag har skrivit en "riktigt" blogginlägg tidigare i mitt liv, och det var väldigt längesen och på en blogg som jag inte ens kommer ihåg adressen till... Så om man bortser från det, och allt jag skrivit på Resdagboken eller Lunar fram till nu så är jag ju typ oskuld på det här... =)
Kände bara att det är så mycket lättare för folk att hitta hit istället för att krångla sig in på Resdagboken varenda gång... Har tänkt på det här länge, men det har liksom aldrig blivit nåt av det. Men det 2 1/2 månad kvar av min tid här så ska jag börja. Det är aldrig försent!
Nu ska jag bannemig bli riktig bloggare, utan begränsningar... Täck ögonen mamma ;)

Så för er som är nya, välkomna till mitt liv!
För er gamla läsare, välkomna till den nya bloggen...
Jag skriver om vad som händer i mitt vardagliga liv här i Californien. Om jobbet, fritiden, och allt som kommer därimellan.

Jag är trött... Jag menar inte den sortens trött så att jag vill sova. Jag menar att jag är trött, vet inte varför... Jag vill ha semster och bara vara borta från allt några dagar, hämta lite ny energi.
Och stressad blir jag av att bara tänka på att jag måste ta tag i alla tusen ansökningar till diverse skolor. Det kryper ju sig närmare och närmare, och de måste liksom in. Ibland önskar jag att det här var över, och att allt bara kunde vara klart...
Stressad inför hemfärden börjar jag bli oxå. Jag vill hem, jag ser fram emot så himla mycket att få komma hem och träffa allt och alla igen! Samtidigt så värker det i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt snart kommer lämna allt det här bakom mig... En fantastisk familj, två helt underbara pojkar som jag delat allt med under så lång tid, vädret (som är väldigt mycket bättre än Sveriges), människor i största allmänhet, ja allt i princip. Allt utom den j**la rusningstrafiken, den kan jag leva utan!
Minnen för livet har jag samlat på mig. Jag har träffat nya vänner, som jag förmodligen aldrig träffat om det inte vore för det här...
Men innan jag blir helt emotionellt nerbruten (där fick jag till det) så ser jag det hela positivt; jag har 2 1/2 månad kvar att njuta av "the sweet life of California". Men jag kommer sakna att åka över Golden Gate och tänka: "fasen, jag bor här!".

Veckan hittils har varit ganska vanlig. Har mest handlat om att jobba... Farmor har varit här med mexicansk mat (ytterligare en sak jag kommer sakna), och jag åt enchiladas som om det vore den sista måltiden, haha.

I helgen är jag ledig! Dock ska jag ju på den där CPR-classen nere på college så det blir inte nån sovmorgon på lördag inte... Men man måste offra sig när det handlar om att lära sig rädda liv!

Och en så kul grej... Sitter ju alltid inloggad på Skype numera, och jag gör det ju av anledningen att jag ska kunna prata gratis med min kära mor.
Det är ju bara det att det finns väldigt många idioter även på Skype och jag tror jag är världsmästare i att dra till mig såna...
Har pratat lite med en snubbe i Chicago i en vecka nu kanske... Han är 30 och från Indien ursprungligen, men har bott i staterna i 10 år. Jobbar som nåt datasnille för United Airlines... I allafall, så verkade han till en början helt normal och allt. Bara en sån där som man blir kompis med, men absolut inget mer än så. Av nån konstig anledning så verkade han inte förstått det och blev jättebesviken när jag sa att jag försökte vara realistisk och att han skulle inse att det aldrig skulle bli vi... Jag har aldrig ens antytt nåt eller gett några hintar om nåt. Stackarn, han blev skitbesviken och sa typ upp kontakten med mig, haha. Som att jag bryr mig? Eeh, nej!

Nej ni, nu blir det snart sängen här för min del! Tack för att ni tog er tid att läsa...
Kram på er!